Frankenstein: vilken läser du?

Två böcker under en titel

Inte språkputs – det är innebörden som ändras

Vilken ska man välja. Första gången, för nöjes skull: 1831, eftersom den har inledningen om den stormiga sommaren vid Genèvesjön och läses lättare. Vill du ha boken som en artonåring faktiskt skrev: 1818, eftersom den senare versionen är verket av en kvinna som hade begravt sin man och tre barn och var ekonomiskt beroende av sin svärfar. Den skrevs från en helt annan plats.

Året utan sommar

Juni 1816, Villa Diodati vid Genèvesjön

Ett år tidigare hade vulkanen Tambora fått ett utbrott i Indonesien, och askan i atmosfären tog Europas sommar. Det regnade i veckor över sjön. Instängda i en hyrd villa läste Byron, Percy Shelley, den artonåriga Mary Godwin, hennes styvsyster Claire och Byrons läkare John Polidori tyska spökhistorier högt för varandra.

Byron kom med en utmaning: låt var och en skriva sin egen. Ur samma kväll kom också Polidoris ”Vampyren” – litteraturens första aristokratiska vampyr, Draculas förfader.

Den europeiska litteraturens två mest berömda monster skapades under samma regniga vecka, i en och samma salong.

Monstret som inte talar

Vad filmen tog från den här romanen

I boken är varelsen vältalig. Den lär sig läsa genom att lyssna på en familj genom en springa i väggen, tar sig igenom ”Det förlorade paradiset” och Plutarchos ”Parallella levnadsteckningar” och håller sedan en anklagelse mot Victor som sträcker sig över flera kapitel och är det bästa i hela romanen. Den har inget namn, men den har argument.

Filmen tog ifrån den rösten 1931 och lämnade ett grymtande. Därför är ”Frankenstein” en bok som nästan alla känner till och nästan ingen har läst: alla känner monstret från filmduken, och det i boken är någon annan.

Och en sak till: Frankenstein är vetenskapsmannens efternamn, inte varelsens. Varelsen får aldrig något namn – romanen kallar den ”varelsen”, ”demonen”, ”usling”.