TheStormlightArchive

Fem delar, var och en på över tusen sidor. Det låter som ett straff men är tvärtom: du får månader med någonstans att komma tillbaka till. Och du är inte ensam där inne en enda stund, för världen är så tät och så konsekvent uttänkt att du efter några kapitel vet hur luften beter sig före en storm.

The Shattered Plains. En platå sprucken i tusentals öar, med avgrunder emellan som ingen armé tar sig över. Så broarna bärs av människor. Brolagen springer under beskjutning med en träbro på axlarna, fäller den över avgrunden, och armén går över medan de själva blir kvar. Första gången jag hörde det stannade jag cykeln.

Kaladin Stormblessed är min favoritkaraktär. Jag har gått igenom varje topp och varje dal med honom: soldat, sedan slav, sedan en man som får så mycket stryk att ingen skulle klandra honom för att bli liggande. Och han reser sig. Inte på ett affischaktigt sätt, utan mödosamt och med bakslag, så som det faktiskt går till.

Dalinar var för principfast för mig. Jag förstår vad kodexen är till för och varför han är så rak, men jag kom aldrig överens med honom som med Kaladin. Shallan var däremot länge omöjlig för mig att tyda, och ärligt talat säger det nog mer om mig än om henne.

Och skärvorna. En riddare i Shardplate går in i en armé som man går ut i vatten, och en Shardblade skär inte kött: den bränner ut ögonen och dödar genom att röra vid själen. Bilden av en sådan obesegrad riddare på ett slagfält sitter kvar länge. Och Sanderson håller fast vid det jag bryr mig om: den här magin har regler, och den har ett pris.

Jag går ut med hunden, kör till jobbet, springer längs floden, och bilderna skimrar i huvudet. De tre illustrationerna nedan är precis de: bron på bärarnas axlar, världen sprucken i bitar, och stormen som drar fram över alltihop. Börja med The Way of Kings. Den byggs upp lugnt, och några hundra sidor in släpper den inte längre.

— Marcin, personen bakom sajten